Samuels cybervärld

I dag är det 6:e årsdagen efter att Kerstin lämnade de här sandalerna och oss andra som älskade henne. Saknaden är stor.

Tiden går, och stundtals känns det som om tiden går fortare och fortare. Det är möjligt att det hör åldrandet till. Men hur som helst så har de gångna sex åren inte gjort saknaden mindre. Den 19 mars 2005 var liksom idag en lördag. Solen sken lika värmande som idag, även om det var lite svalare i luften då. Jag har just varit ute på en långpromenad och utan att det var planerat kom jag till en gångväg vid Djurgårdsområdet där Håkan och jag tog en promenad på förmiddagen just den lördagen. Ja, idag är en sån där minnenas dag.

Numera känns inte ensamhet och saknad  lika påträngande eftersom jag träffat Margot. Det är jag väldigt glad för. Vi trivs så bra tillsammans.

Det är hög tid att uppdatera den här sidan.

Den gångna helgen fick Margot och jag besök när vi för ovanlighetens skull var hemma i Eskilstuna. Barnbarnet Deborah ringde i fredags och berättade att hon och hennes kompis Jessica tänkte göra en hotellweekend i Eskilstuna och ville hälsa på. Fantastiskt trevligt. Vi träffades i lördags när de kom med tåget. De hade spanat in Pingstkyrkans Second Hand-butik och behövde skjuts dit. Sen hade de eget program, men lovade komma och äta lunch i går (söndag) innan de skulle åka tillbaka till huvudstaden igen. Farfar passar naturligtvis på att laga till det smarrigaste han kan och bjuder då på fetaostgratinerad lax med pressad potatis. Margot fixade till desserten på apelsinsallad med granatäpple och honungsyoghurt. Det smakade mycket gott! Naturligtvis – med så trevligt sällskap.

Deborah och Jessica på Eskilstunautflykt.

På annat håll på den här sajten redovisar jag släktforskning på mina föräldrars och Kerstins föräldrars sida. Än så länge är den redovisningen bara påbörjad. Mycket fattas ännu. Men under hösten har jag tillsammans med syster Margareta varit på besök i Slottsbron, pappas födelseort, för att samla bakgrundsmaterial. Det har varit fantastiskt intressant. Bland annat har vi fått träffa ett par drygt 90-åriga damer som var för sig mötte pappa på 1930-talet. Här några axplock i bilder. Pappa hade flera kusiner, bland annat Helmer, Edvin, Kalle och Gustav. Föräldrarna hette Anna och Oskar Holmgren och hos dem växte pappa upp. Vid vårt besök i höstas träffade vi söner till några av kusinerna, Bert-Olov och Tommy som var Helmers söner och Bengt som var son till Gustav. Dessa tre är alltså våra tremänningar

Våra tremänningar Bert-Olov, Tommy och Bengt, på trappan till Bengts hus i Vallerud i Slottsbron.

Häktet kallades det här huset. Här är pappa född 1912. Huset är byggt i rött tegel, samma som fabriksbyggnaderna, men har idag det här utseendet.

Ett stycke rakt bakom huset, i synriktningen, finns idag kvar infarten till Slottsbrons sulfitfabrik.

Infarten. Fabriken är borta idag. Den låg bakom och nedanför de synliga byggnaderna som är kvar sen industritiden.

Efter skolan, det bör ha varit 1926, fick pappa börja arbeta. Han var dräng på olika gårdar. Runt 1930, vid 18 års ålder var han dräng hos Rudolf Leonardsson på Södra Sörtomten i Krokserud, ca 15 km norr om Grums.

Mangårdsbyggnaden på Södra Sörtomten i Krokserud.

På övervåningen i den vänstra delen av huset hade pappa sin drängkammare. Här bodde han när han blev frälst 1930. Här träffade vi Rudolfs dotter Rut, 91 år, som mycket väl mindes tiden när pappa arbetade på gården. Men det skall jag berätta om i särskild ordning.

En av årets (2010) allra största höjdpunkter var en fest jag blev inbjuden till. Det var Inga och Sigurd Perders gemensamma födelsedagsfest – tillsammans 160 år. Ja det låter onekligen gammalt, eller åtminstone erfaret. Barnen, Sören, Lilian, Kjell och Rakel hade tillsammans med sina respektive familjer ställt till ett hejdundrande kalas. Där möttes vi, förutom Perdersfamiljerna, flera andra ”vänner från förr”, främst från Köpingstiden.

Sigurd och Inga och där bakom, Sören, Rakel, Lilian och Kjell. 2010 års version av ursprungsfamiljen. 1968 kom de till Köping. Försök tänka er en liknande bild för 42 år sen.

42 år senare har familjen utökats betydligt. Och ändå saknas några som inte kunde vara med.

Även om Sigurd inte kunde delta i samtalen som förr, sjöng han friskt med i sången ”Löftena kunna ej svika…”. Minnet var det inget fel på.

Ett fantastiskt minne av ett möte med fantastiska människor. Tack för att jag blev inbjuden.

I Skärgårdsstad, utanför Åkersberga, bor Inga-Lill och Roland. Åtminstone om somrarna. Här kommer ett knippe bilder från Margots och mitt besök en härlig augustidag. Deras villa ligger underskönt högt över fjärden och farleden med en vidunderligt vacker utsikt. Den får jag återkomma till en annan gång för nu handlar det om en seglingsutflykt.

Roland kliar sig i skallen medan Inga-Lill förklarar hur det skall vara. 😉  Observera den stadiga gasten på rufftaket.

Stockholms skärgård är fantastisk att segla i. Det tycker Margot också.

Skepparen Roland himself.

Och kuttersmycket Inga-Lill.

Efter ett skönt dopp i böljan var det riktigt gott med kaffe.

Här är en som kan njuta av segling. Navigare necesse est.

Tack Inga-Lill och Roland för den härliga lördagen.