Samuels cybervärld

September blev en märklig månad i år. Den liksom bara försvann. Samtidigt innebar den en komplettering till min tideräkning. Saker hände inte bara före eller efter Kristus utan även före och efter 1 september 2008. I varje fall för min del.

En omkullkörning på cykel på kvällen 1 september medförde att jag fick tillbringa natten på lasarettet i Eskilstuna. Under förmiddagen nästa dag visade det sig att jag fått en hjärtinfarkt. Som tur var var jag på rätt plats. Det igångsattes genast undersökningar med blodprov och ultraljud och redan på förmiddagen på onsdag gjordes den första ballongsprängningen. Ultraljudet hade visat på två kärlförträngningar och den första åtgärdades som sagt redan dagen efter. Det är fantastiskt vilka metoder som utvecklats inom sjukvården för att åtgärda trånga blodkärl. Efter lokalbedövning gick man in med en kateter via ett litet hål i handleden. På mindre än en timme, ja det var kanske så kort som trettio minuter, så hade man gått in i hjärtats kärl och gjort den första ”sprängningen”. Jag fick ligga kvar till lördagen men fick då gå hem med en helt ny erfarenhet. Hjärtat skulle behöva fyra till sex veckor på sig, sade man, för att ”reparera” sig efter infarkten, så jag skulle inte få hugga ved eller bära pianon de närmaste veckorna. Nå det är sysselsättningar jag inte brukar ha för vana att göra ändå. Däremot var det fritt fram för stärkande promenader allt eftersom orken tillät.

Två veckor senare, med många långpromenader under tiden, närmare bestämt den 22 september var det dags för kärlvidgning nr två. Först av alla patienter den måndagsmorgonen fick jag genomgå samma sorts balongsprängning som första gången. In genom handleden, upp i det trånga kärlet, och vips var det klart. Den här gången satte man in ett s k stent, ett litet metallnät i blodkärlet. Dagen efter fick jag gå hem. Lite tröttare efter den här omgången tyckte jag. Men sen åkte Margot och jag till Venedig! Ja, jag hann gå ett par golfrundor (på 9 hål bara) dessförinnan.

Den här upplevelsen har fått följder rent mentalt. Plötsligt har jag i min egen kropp upplevt hur fort livsavgörande händelser bara sker. Och det hände mitt eget fysiska hjärta. Rent mentalt har händelsen medfört en viss försiktighet i mitt dagliga liv. Om försiktigheten fortsätter och blir bestående får väl framtiden utvisa, men jag påminns i alla fall dagligen genom det antal flera medicintabletter jag måste ta varje dag.

Erfarenheten har även fördjupat min tacksamhet till den kristna gemenskap jag tillhör, Pingstförsamlingen i Eskilstuna. Inte minst kören som engagerat sig i förbön. Tack!!!