Samuels cybervärld

Påskhelgen varje år brukar betyda resa antingen till barnen i Skellefteå eller till äldste sonen, Håkan med familj, i Oskarshamn.

I år blev det Oskarshamn. Margot och jag bilade ner på skärtorsdagens eftermiddag. Helt odramatiskt. Senare mot kvällningen anlände också Petra och Johan. Långfredagen och påskafton bjöd däremot på blåst och snöbyar, en något mildare variant än SMHI:s hotbild så långt. Mest innesittarväder alltså. Och påskmat.

Påskfirarna 2008: Håkan, Kerstin, Margot, Johan, Viktor och Petra.

Den här gången passade vi på att besöka Muhammad och Nazrin, våra iranska vänner sedan 22 år. Helt underbara människor som delar med sig av sin gästfrihet och sin speciella matkultur. Vårt besök sammanföll med det persiska nyåret, Noowroos. Det var en fantastisk upplevelse när vi upplevde det tillsammans första gången i mars 1987. Till firandet hör att det på ett bord skall finnas föremål vars namn börjar på persiska bokstaven för s. Detta bord stod i år i hallen hos familjen Tahmory.

Persiska nyårsbordet med minst 7 föremål som börjar på persiska s. Det gröna i mitten skulle kunna vara julgranen.

Muhammad, Nazrin, Margot och jag. En 22-årig vänskap hittills som jag är mycket tacksam för.

1986 på hösten träffade jag familjen Tahmory för första gången. Det här är deras tre söner. Tänk er dem för 22 år sen! Pedram, den yngste, var bara 1½ år då. Jag är imponerad av deras utveckling (hoppas kunna skriva om den i annat sammanhang) till välutbildade och framgångsrika ungdomar i 2000-talets Sverige.

Pedram, Afshin och Nima.

Besöken i Oskarshamn innefattar oftast ett besök hos Karin och Allan, Kerstins föräldrar. Påskafton var vi alla inbjudna dit. Och vad gör man på Myrgatan en påskafton? Man äter!

Felicia, Håkan, Kerstin, Karin och Allan.                  Petra, Johan, Amanda och Viktor.

Das var alles. Glad fortsättning på våren!

Nyss skrev jag om bästa vårtecknet. Våren har många ansikten.

Den här bilden innehåller dels en seger i växtriket, dels ett annat osvikligt vårtecken – aprilvädret.

Blomman är en orkide som jag fick av Margots barn på 65-årsdagen i fjol. Ett tag trodde jag att den hade gett upp. Men så började det hända saker. Med regelbunden oregelbundenhet doppar jag hela krukan i vatten (20-30 sekunder) och dränker in rötterna i H2O, och si – trots denna behandling har nya knoppar trängt fram – samtidigt som , den här dagen, ett annat pålitligt vårtecken visar sig. Vårens sista skrik brukar jag kalla det, det osvikliga snöovädret som naturen tvingar på oss innan vintern släpper sitt grepp. Här dokumenterat från mitt vardagsrumsfönster mot gårdssidan. Och då ska ni veta att de nya rosenskotten redan tittat fram.

 19 mars är för alltid en dag fylld av tankar och minnen. I dag är det tre år sedan Kerstin dog. Det är nästan ofattbart hur tiden rinner iväg – som sanden i ett timglas.

Under Kerstins begravning sjöng Deborah, ett av mina barnbarn, Ylva Eggehorns text ”Var inte rädd. Det finns ett hemligt tecken, ett namn som skyddar dig nu när du går. Din ensamhet har stränder in mot ljuset. Var inte rädd. I sanden finns det spår.” (Psalm 256)

Det är en tröstesång och samtidigt en hälsning i dag till mina barn och barnbarn.  

I går (måndag) hade vi avslutning på den tredje omgången matlagningskurs. Vi är ett glatt gäng gubbar, ett tiotal, som på måndagskvällar samlas i Ã…rbyskolans skolkök för att lära oss skala och koka potatis, steka en och annan köttbit och röra till nåt som vi kallar dessert. Ska jag vara ärlig så är det faktiskt vassare än så. Vad sägs om avslutningskvällens meny: Förrätt – Rökt skinka med färsk sparris och päronchutney, varmrätt – Tournedo med fransk potatisgratäng, och dessert – Flamberad fruktsallad. Jag förstår att det vattnas i munnen. Behöver jag säga att vi har roligt.

 Grabbarna i köket. Kavringen i förgrunden är efter mitt recept.

Den här omgångens avslutningsmiddag var fantastiskt god. Sammanlagt gav vi den mellan 25 och 30 poäng på en tiogradig skala.

Skinka, sparris och päronchoutny.      Tornedo.                Flamberad fruktsallad med glass.

Faktum är att jag övat upp en avsevärd färdighet vid spisen. Fast ska jag va ärlig, beror det nog mest på det trevliga sällskapet – ”Grabbarna i köket”. De´ni!

Att smöra en eldfast form kräver sin man.

I mitten av april ska vi träffas hos Lasse och ha en herrmiddag.

Vi planerar att fortsätta kursandet till hösten. Då kommer mer kvalificerad information.

                                 

Eskilstuna kommun har sagt att vinterns sandningssand skall vara uppsopad och borta till påsk! Tackar!

När jag ser sopmaskinerna igång och gata efter gata rensopad från sand och annan vintersmuts blir jag glad. Visst är det skönt att dagsljuset kommer tidigare på morgonen och dröjer kvar längre och längre på eftermiddagen och kvällen. Och visst är det ljuvligt att se knoppar på träd och tidiga blommor titta fram. Men en sopmaskin och allt renare gator, det är vårtecken det! Våren är här! Och vi är bara halvvägs in i mars. Fantastiskt!